Daniel och de små tomtarna

Ett av mina mål i livet är att ta körkort. Alltid har jag sagt ‘sen’ och ganska lätt skyllt på epilepsin. Senaste året har jag börjat bli irriterad på att inte ha den friheten själv. Så lite på skoj och utan krav så tog jag tag i det. Jag har gjort ett blodprov och ett EEG, justerat doseringen och gjort om dem,. För en halvtimma sedan ringde läkaren och meddelade resultatet från det, och gav positivt besked. I princip ingen epileptisk aktivitet i hjärnan och koncentrationen av läkemedlet ligger normalt i blodet.

Att ‘besegra epilepsin’ med tanke på körkort är en stor grej för mig. Gigantisk.

Fy fan vad skönt! Snart får ni akta er :D

Nu har vintersäsongen börjat och av lite olika skäl har jag lagt buggy-bilarna i vilorummet och gett mig in i touring-delen av RC. Det är en helt ny värld och väldigt annorlunda gentemot buggy. För er oinvigda är körstilen som att jämföra rallybil gentemot Formel 1-bil. Det är mycket mer precision i bilinställningar, körsätt och preparering än jag kunde ana. Jag har mycket mer respekt nu mot de tekniska underverk som Formel 1-stallen gör med sina bilar. Det är en större utmaning än jag trodde och det är för mig som att börja om från början. Jag tror nog jag lär mig en hel del som jag kan ta med mig tillbaka när sommarsäsongen börjar igen.

Jag har hunnit vara på en tävling redan, i Bofors, och det gick hyfsat. Men som vanligt har jag för lite koll på inställningarna till bilen och hur man jobbar med dem. Ärligt talat så är jag fortfarande häpen över hur mycket parametrar det kan finnas på fyra hjul. Det är lite det som driver mig framåt också. För när det fungerar och man får in ett flyt i körningen så är det riktigt RIKTIGT roligt. Men det är de där andra 95% som måste finnas också…

Förresten var jag på jobbintervju idag. Det gick bra och jag förväntar mig positiv uppföljning på det.

Nu har jag meckat med bloggen ett tag ikväll så nya poster borde komma ut på twitter och facetube…book. Det ska vi fira med lite underbar Eddie Izzard-humor.

När jag åker på min moped till jobbet så åker jag första hälften på cykelbana och andra hälften på bilväg. Att jag inte åker hela vägen på cykelbana beror på att jag annars måste korsa en ganska trafikerad väg och det är i princip omöjligt. Jag försökte en gång men efter fem-sju minuter gav jag upp. Alternativt kan jag åka en lång omväg där cykelbanan går. Alltså väljer jag att åka bilvägen andra hälften eftersom det sparar mig tid. Nu så åker ju jag inte lika snabbt som bilarna på de korta 70-sträckor som finns, vilket andra bilister antagligen tycker stör trafikrytmen. Men jag gör det ändå dels därför att jag får göra det, och dels därför att jag vill göra det.

Ibland händer det att bilarna åker om mig lite för tätt för att det ska vara bekvämt. Någon meter är ju i alla fall att önska, men vissa verkar prompt vilja markera hur mycket jag ska veta hut, eller nått. Idag var det en XC70 eller liknande som åkte väldigt nära. Jag pratar om ett par decimeter alltså. Där är det inte bara obekvämt, utan rent av trafikfarligt. Oavsett hur bråttom han har till jobbet så känner jag att jag vill ha livet och backspegeln i behåll. Det vore synd om jag nästa gång råkar svaja till och av misstag ger honom en spark på bilen… men om han åker så nära så förtjänar han den. Förresten så har jag stålhättor.

På cykelbana är det också ett jäkla strul. Det är barnvagnar med förvirrade föräldrar, hundar med tillhörande jojo-koppel, barn som sparkar boll, vuxna människor som envisas att åka på vänster sida, försträckta pensionärer som kliver ut en en meter ut på gräsmattan eftersom jag låter. Men det kan jag faktiskt ta, till skillnad från bilisterna (förhoppningsvis) så har cykelbanefolket inte fått utbildning i trafik, och där kan jag ta det lite lugnt.

Kontentan blir att jag inte känner mig så värst välkommen någonstans med mitt fordon. Jag önskar att jag hade körkort och bil för att slippa den här känslan av malplacering. Just nu är det bara att inse att moped är det enda fordon jag kan & får köra, och det är synd att så många hyser sådant agg mot de mopeder & mopedister.

För det är mitt enda fordon.

Jag jobbar, jag sover. Ungefär så. Jag får en mycket trevlig lön, som jag kan köpa prylar för. Som jag sen kan leka med i sängen innan jag somnar. Och så kan jag spara undan en del. Jag är flextidsmissbrukare.

Dags att gå till jobbet :)

Herregud…

På väg hem på cykelbana möter jag två små barn och tre vuxna, varav en med cykel som står mitt i en korsning och pratar. Speciellt hon med cykel blockerar vägen. Antagligen har barnfamiljen mött cyklisten och står och pratar.

Jag säger nått om att flytta på sig.
Hon: -Du får styra! *pekar på gräset*
Jag: -Du står mitt i korsningen.
Hon, flinandes: -Jag vet.
Jag: -Du menar på fullaste allvar att du har rätt att blockera vägen?
Hon, fortfarande flinandes: -Ja.
Jag: -Du är ju helt jävla puckad!
Hon, flinar ändå mer: -Jajjamensan, och stolt över det.
Jag: -Nästa gång kör jag över dig.
Hon: -Gör så. Lycka till!

Basebollträ, någon?