Daniel och de små tomtarna

I morse snöade det ganska tungt ner slasksnö, och jag skulle till skolan. Vilket innebär att det bara är att göra det bästa av det och sätta sig på moppen och tuffa ner till tågstationen. Nu blev det inte så tufft alls eftersom det snöade en massa och det var väldigt oplogat överallt. Nåja, det kunde jag ta, det har väl inte hunnit, antar jag. Så jag tuffade ner i 20-25 kmh och med ett par spasmer i benen för att ta emot mig när framhjulet stack åt sidan.

När jag satt på tåget på väg tillbaka tänkte jag att de har väl hunnit ploga det mesta nu, eller i alla fall de mest använda och centrala cykelbanorna. Det sluta snöa i alla fall. Men icke. Inte en enda jävla meter cykelbana var plogad. Och eftersom folk faktiskt måste ta sig till ställen var det mycket mera spårigt nu vilket gjorde det ÄNDÅ svårare att åka med mina breda moppedäck. När jag kommit halvvägs� tog jag en omväg hem och åkte bland biltrafiken för att kunna åka normalt. Bilarnas breda däck rensar ju vägen från snön effektivare än några cyklar, så de fick allt tåla mina 45 km/h på deras 70 km/h väg en stund.

Seriöst, att inte en enda meter cykelbana var plogad från centralen och hem, fem timmar in på dagen på en vardag, det är inte acceptabelt.

För en drös Ã¥r sedan hade min familj en liten diskussion med andra spanska släktingar, där spanjorerna tyckte att snö är ju fint och sÃ¥ där, medan vi menade att det är ett helvete att ha att göra med. Visst är snön fin – när man Ã¥ker skidor eller den ligger pÃ¥ bergstoppen. Ska man till jobbet, skolan eller överhuvudtaget bara fram är snön bara och endast i vägen. Vill jag se nÃ¥tt vackert kan jag köpa ett vykort. De spanska släktingarna misslyckades att förstÃ¥ oss.