Daniel och de små tomtarna

De små grodorna är lustiga att se. Really.

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Jag är inte död, än.

27 juli, 2009 (19:54) | Daniel, Familj, Jobb | Av: MaxH

ekskåpTrots att jag kan vara bitter så det räcker ibland är jag inte död. Ni ser ju att jag i alla fall Twittrar ibland här till höger. Som en bekant sa, man behöver inte blogga lika mycket när man twittrar.

Skälet till min frånvaro på bloggen är helt enkelt att jag sedan vecka 28 fick jag efter snabba ryck ett jobb genom ett bemanninsföretag som elskåpsmontör. Elskåp som styr kranar, gruvspel och annat sånt, hur det ser ut kan du se ett exempel på till höger. I alla fall, jag hade glömt hur jäkla kostsamt det faktiskt är att ha ett 7-16-jobb. Gå upp kl5, koma sig in i duschen, koma sig igenom lite mail och irc-logg, stressa ihop en frukost/fika och lunch som man tar med sig, vakna kring 10-taget och upptäcka att man har en skruvmejsel i handen och en halvt kopplad kabel i andra. Tack och lov är dagarna korta efter att man vaknat helt och kopplat båda ändarna på kabeln. Kvällarna tillägnas med att sova ifatt då jag i och med en hjärnskada inte har kapacitet att lägga mig i tid. Speciellt inte på söndagkvällar. Jobbet är till och med vecka 33, efter det får vi se. Jag kommer nog bli klad hest när lönen kommer, speciellt eftersom jag också knegade två lördagar, fem timmar vardera.

DibujoOch så har det kommit hit släktingar från Spanien också. Kusinen Loren med sin fru och tre barn (en tjej på lydiga sex år, en pojke på bråkiga fyra år och en tjejbäbis på söta fyra månader). Loren lyckades dock med konsttycket att testa den svenska gravitationen från en motorcykel, med hjälp av ett dike, och konstaterade att gravitationen verkade här i Sverige med. Resultatet blev ”Collum chirurgicum fraktur utan större felställning med avulsion av tuberculum major.” Alltså, på babyspråk, en del av ‘kulan’ i axelleden gick sönder, samt att ‘kulan’ lossnade från från ‘pinnen’. Ni ser nog det på röntgen här till höger. Han åkte upp till akuten, men operationen kunde vänta tills han åker ner till Spanien igen, så nu går han sakta omkring med ett mycket stort blåmärke i armhålan och handen mycket stilla framför magen. Kul för frun att ta hand om tre barn OCH en skadad man nu.

Så nu vet ni. Jag lever, fast jag ätersoverjobbar i tre veckor till, och min kusin känner mycket väl av att han lever. Hah, han trodde väl han var stålmannen, men han fick äta gräs…

Skriv en kommentar