Daniel och de små tomtarna

Nu ska jag bli lite personlig här.

Jag anser mig  alltid ha ganska svårt att bestämma för att göra saker. Många gånger går jag på känn för stunden eller så vad som verkar roligast. Jag har någon slags övertygelse att man ska ha roligt i livet – resten löser sig på nått sätt. Däremot har jag ofta haft svårt att bestämma mig för ibland mest triviala saker och sedan också att faktiskt ta itu med dem. Det är liksom bekvämare att inte ta ett beslut, och det har liksom medfört att man flyter på mest. I en del fall stör det mig mycket, i andra inte alls, men jag lever ett liv därefter. Jag tycker ibland att jag saknar handlingskraft för en del saker, och det har säkert med det att göra.

I vilket fall. Här om veckan så zappade jag omkring på teven och fastnade litegranna på en serie som jag tror hette Eureka. Jag har inte sett den förut och jag såg inte slutet, men denna del verkade handla om nått pollen som spreds över en liten stad i USA, som fick personer att agera lite rakt och ärligt. Det ledde till ganska intressanta saker så klart. Det jag fastnade för mest var stadens psykolog, som givetvis visste allt om alla; vilka som vänstrade med vem, vilka som hade vilka bekymmer etc etc. Påverkad av denna pollen gjorde hon en webbsändning från hennes webbkamera där hon i princip sa att hon tröttnat på alla och deras problem, alla tyckte att just deras problem var största bekymret i världen och så vidare. Hon kom också in på några personer som just hade en del vägval att göra i livet, varvid hon sa: ”Make a decision, and stick to it!”.

Av nån anledning så tog jag åt mig av just det. Kanske inte mest för dess direkta betydelse, även om just den också är egentligen vad jag också behövde höra, men även för att denna uppmaning (i dess situation) indirekt innebär att det är ett spritt problem, att kunna välja ”rätt” i livets vägval är inte många som kan göra. Man vet först efteråt vad som är rätt.

Jag är alltså inte ensam om den saken, jag behöver inte skämmas om jag väljer fel.. Jag skulle till och med vilja hävda att livet går ut på att göra fel (för att kunna gör rätt). Så nu vet ni hur ska göra nästa gång ni måste välja mellan nått.

Jag har ju handlat en hel del tekniskt skrot på senare tid från eBay och andra Hongkong-baserade webbutiker, och man märker vilken skilland det är på hur de hanterar sina kunder gentemot vad man är van av i Sverige. I ett av de senare paketen fick jag med ett litet visitkort med en text på hur mycket de gillar att ha mig som kund och att om jag har några som helst frågor eller kritik så är jag välkommen att höra av mig. Som slogan har de dessutom ‘delad glädje är dubbel glädje’. Naturligtvis känner jag mig inte speciellt utvald eftersom jag förstår att alla deras kunder får likadana visitkort, men däremot känner jag mig mycket omhändertagen som kund för att de bemödar sig att stoppa i det där kortet med fyrfärgstryck i paketet de skickar till mig.

I ett annat av de senare paketen fick jag inget kort, men istället hade de klistrat igen bubbelplastpåsen med ett sött gulligt smiley-klistermärke. Jag drar mig till minnes också att jag för länge sedan i paketet fick förutom det beställda, också en ‘överraskningspresent’ i form av en sån där ögla man kan sätta på kameran, mobilen etc, samt en liten lapp där de är tacksamma för att ha mig som kund och lyckönskar mig och min familj. Allt för att man ska vara nöjd som kund och sätta fem stjärnor som omdöme på dem.

Naturligtvis handlar det om tramsigheter de ger mig rent materiellt, men de markerar på en gång att de är tacksamma att jag handlar hos just dem och önskar mig väldigt gärna tillbaka. De markerar sin underlägsenhet själva och tar inte en endaste kund som självklarhet. I svenska företag och butiker är det snarare tvärtom, där är känslan att jag ska vara tacksam att jag får ta ett abonnemang hos just dem, eller att jag får handla skor i just deras butik. Återigen, Svenskt företagsamhet har massor att lära från Kina och Hongkong!

Alltså, det här med vårdköer…

I början av året sa jag till min familjeläkare att jag hade sömnapné. Hon skickade då en remiss till fys-avdelningen, som skickade ett brev till mig där de sa att de har fått remissen och kommer kalla mig inom sex månader. Jag förstod mellan raderna att det skulle bli så klart om ungefär 5½ månad. Fint, okej. 5½ månader gick och jag får en kallelse av hämta en apparat att sova med. Jag hämtar ut den, sover med den och känner mig som en terminator när jag kliver upp, och lämnar tillbaka den. För er nyfikna så satt apparaten, som är stor som en iphone ungefär på ett elastiskt band på magen. Den hade kablar ut till två andra band, ett runt kroppen under armhålorna, och ett runt kroppen i navelhöjd. Dessutom också en näsgrimma som mätte min andning.

Efter att jag lämnats tillbaka den får jag ett brev hem där de hittade tecken på sömnapné och har meddelat min familjeläkare det, där de rekommenderar eventuell behandling med CPAP-apparat, alltså en apparat med mask som fixar övertryck. Strax efteråt får jag ett brev från lung-avdelningen där de säger att det har tagit emot min remiss och kommer att bli kallad inom 90 dagar. Och så klart så läser jag mellan raderna även här att det blir om ca 85 dagar (eftersom det är lag på att bli behandlad inom 90 dagar).

Hur många gånger måste man vara i kö för en och samma grej? Att hamna i kö efter kö efter kö är ju ungefär som att ha olika kassor för olika saker i mataffären, och när man betalat en sak måste man börja om i en ny kö för att betala nästa sak. Visst, jag visste att det är vårdköer, men jag trodde att man var i EN kö per dilemma, inte en kö per besök. Förbannade jäkla… logikfel.

‘Opassande’  gjorde brilliant remixad rubrik som jag snodde, den kommer jag nog sätta i mina svenska forumsignaturer. Här är hela hennes korta inlägg.

Jag snodde en kommentar från youtube rakt av till rubriken, till den här fina filmen som Piratpartiet satt ihop:

Jag har ju börjat köra RC, och det har visat sig att jag har en godkänd bil för att tävla. Jag trodde att det var petigt regelverk för det, men det var det inte. Motorns anslutningspoler ska vara märkta, man får inte ha back och så får man bara använda vissa godkända batterier. Utöver det är det det normala såsom en minimivikt, yttre dimensioner och att man bara får använda tre par däck på drivande axlar. Vad det verkar för mig gäller det bara att programmera bort backen, så är det klart.

Via en vän fick jag reda på vad som behövs göras för att tävla; tävlingslicens och sedan hyra en transponder vid tävlingen. Och en anmälningsavgift till tävlingen. Det finns en utbildningslicens, som man får använda två gånger innan man skaffar riktig tävlingslicens… för det krävs att man går med i en förening som kan utfärda sådan, och sedan be om en sådan.

I vilket fall, det är ju småtrams att fixa, och jag börjar hungra efter nya banor att ta mig an. Weedglade kan jag rätt bra, eller i alla fall till den grad att jag vill ha variation. Förra tisdagen var jag med en bekant till MK Eskil och körde på deras 1:8-bana, det var kungligt roligt fast det blev ‘för stort’ för min 1:10… men det var skoj att testa grusbana. HELT annat körsätt än på Weedglade där man har väldigt mycket grepp på astroturfen. I morgon ska jag med vän till Skarpnäck och köra på deras bana, där SM hålls längre om någon månad. Har kollat på lite filmer från den banan på Youtube (se nedan), och det verkar vara en rätt krävande bana… av föraren alltså.

Så det är egentligen lite träning inför en eventuell tävlingsdebut. Om jag gör det borde jag inte komma sist – det hänger till 80% hur man kör och, well, jag anser mig nog börja hänga med de lite större grabbarna i klubben nu.