Jag anser mig  alltid ha ganska svårt att bestämma för att göra saker. Många gånger går jag på känn för stunden eller så vad som verkar roligast. Jag har någon slags övertygelse att man ska ha roligt i livet – resten löser sig på nått sätt. Däremot har jag ofta haft svårt att bestämma mig för ibland mest triviala saker och sedan också att faktiskt ta itu med dem. Det är liksom bekvämare att inte ta ett beslut, och det har liksom medfört att man flyter på mest. I en del fall stör det mig mycket, i andra inte alls, men jag lever ett liv därefter. Jag tycker ibland att jag saknar handlingskraft för en del saker, och det har säkert med det att göra.

I vilket fall. Här om veckan så zappade jag omkring på teven och fastnade litegranna på en serie som jag tror hette Eureka. Jag har inte sett den förut och jag såg inte slutet, men denna del verkade handla om nått pollen som spreds över en liten stad i USA, som fick personer att agera lite rakt och ärligt. Det ledde till ganska intressanta saker så klart. Det jag fastnade för mest var stadens psykolog, som givetvis visste allt om alla; vilka som vänstrade med vem, vilka som hade vilka bekymmer etc etc. Påverkad av denna pollen gjorde hon en webbsändning från hennes webbkamera där hon i princip sa att hon tröttnat på alla och deras problem, alla tyckte att just deras problem var största bekymret i världen och så vidare. Hon kom också in på några personer som just hade en del vägval att göra i livet, varvid hon sa: ”Make a decision, and stick to it!”.

Av nån anledning så tog jag åt mig av just det. Kanske inte mest för dess direkta betydelse, även om just den också är egentligen vad jag också behövde höra, men även för att denna uppmaning (i dess situation) indirekt innebär att det är ett spritt problem, att kunna välja ”rätt” i livets vägval är inte många som kan göra. Man vet först efteråt vad som är rätt.

Jag är alltså inte ensam om den saken, jag behöver inte skämmas om jag väljer fel.. Jag skulle till och med vilja hävda att livet går ut på att göra fel (för att kunna gör rätt). Så nu vet ni hur ska göra nästa gång ni måste välja mellan nått.

I ett annat av de senare paketen fick jag inget kort, men istället hade de klistrat igen bubbelplastpåsen med ett sött gulligt smiley-klistermärke. Jag drar mig till minnes också att jag för länge sedan i paketet fick förutom det beställda, också en ‘överraskningspresent’ i form av en sån där ögla man kan sätta på kameran, mobilen etc, samt en liten lapp där de är tacksamma för att ha mig som kund och lyckönskar mig och min familj. Allt för att man ska vara nöjd som kund och sätta fem stjärnor som omdöme på dem.

Naturligtvis handlar det om tramsigheter de ger mig rent materiellt, men de markerar på en gång att de är tacksamma att jag handlar hos just dem och önskar mig väldigt gärna tillbaka. De markerar sin underlägsenhet själva och tar inte en endaste kund som självklarhet. I svenska företag och butiker är det snarare tvärtom, där är känslan att jag ska vara tacksam att jag får ta ett abonnemang hos just dem, eller att jag får handla skor i just deras butik. Återigen, Svenskt företagsamhet har massor att lära från Kina och Hongkong!

I början av året sa jag till min familjeläkare att jag hade sömnapné. Hon skickade då en remiss till fys-avdelningen, som skickade ett brev till mig där de sa att de har fått remissen och kommer kalla mig inom sex månader. Jag förstod mellan raderna att det skulle bli så klart om ungefär 5½ månad. Fint, okej. 5½ månader gick och jag får en kallelse av hämta en apparat att sova med. Jag hämtar ut den, sover med den och känner mig som en terminator när jag kliver upp, och lämnar tillbaka den. För er nyfikna så satt apparaten, som är stor som en iphone ungefär på ett elastiskt band på magen. Den hade kablar ut till två andra band, ett runt kroppen under armhålorna, och ett runt kroppen i navelhöjd. Dessutom också en näsgrimma som mätte min andning.

Efter att jag lämnats tillbaka den får jag ett brev hem där de hittade tecken på sömnapné och har meddelat min familjeläkare det, där de rekommenderar eventuell behandling med CPAP-apparat, alltså en apparat med mask som fixar övertryck. Strax efteråt får jag ett brev från lung-avdelningen där de säger att det har tagit emot min remiss och kommer att bli kallad inom 90 dagar. Och så klart så läser jag mellan raderna även här att det blir om ca 85 dagar (eftersom det är lag på att bli behandlad inom 90 dagar).

Hur många gånger måste man vara i kö för en och samma grej? Att hamna i kö efter kö efter kö är ju ungefär som att ha olika kassor för olika saker i mataffären, och när man betalat en sak måste man börja om i en ny kö för att betala nästa sak. Visst, jag visste att det är vårdköer, men jag trodde att man var i EN kö per dilemma, inte en kö per besök. Förbannade jäkla… logikfel.

Jag snodde en kommentar från youtube rakt av till rubriken, till den här fina filmen som Piratpartiet satt ihop:

Via en vän fick jag reda på vad som behövs göras för att tävla; tävlingslicens och sedan hyra en transponder vid tävlingen. Och en anmälningsavgift till tävlingen. Det finns en utbildningslicens, som man får använda två gånger innan man skaffar riktig tävlingslicens… för det krävs att man går med i en förening som kan utfärda sådan, och sedan be om en sådan.

I vilket fall, det är ju småtrams att fixa, och jag börjar hungra efter nya banor att ta mig an. Weedglade kan jag rätt bra, eller i alla fall till den grad att jag vill ha variation. Förra tisdagen var jag med en bekant till MK Eskil och körde på deras 1:8-bana, det var kungligt roligt fast det blev ‘för stort’ för min 1:10… men det var skoj att testa grusbana. HELT annat körsätt än på Weedglade där man har väldigt mycket grepp på astroturfen. I morgon ska jag med vän till Skarpnäck och köra på deras bana, där SM hålls längre om någon månad. Har kollat på lite filmer från den banan på Youtube (se nedan), och det verkar vara en rätt krävande bana… av föraren alltså.

Så det är egentligen lite träning inför en eventuell tävlingsdebut. Om jag gör det borde jag inte komma sist – det hänger till 80% hur man kör och, well, jag anser mig nog börja hänga med de lite större grabbarna i klubben nu.

Jag har två (med varandra) gifta vänner som inte har bil eller körkort, och på det så har dem också två barn, en lekful femåring och en jollrande elvamånaders baby. Jag talade med mamman här om dagen och hon nämnde i ett helt annat sammanhang att folk har haft åsikter om att de inte har tillgång till fordon.

Men… Behöver man det egentligen? Det finns ju tåg, buss etc som går att ta till de flesta ställen man behöver åka till och så finns det cykel så klart. Och moppe om vi nu ska begränsa oss till saker som man kan fixa över en natt. Undantagen på listan av resmål är väl om man ska ta sig till ‘landet’ där just inga bussar går.

Något som stör mig är dessa stora köpcentra. Inte dem i sig, utan planeringen kring dem, bil/cykel-vägar samt dess parkeringar. På dessa märks det är gjort för att åka dit i bil, allting runt omkring är anpassat för det faktumet. Att jag sedan råkar bo jättenära ett sådant, inte kan ta körkort eller bara för viljes skull åker moppe eller cykel dit och antingen storhandlar eller köper en läsk, det är hel utanför planeringen av köpcentrumet. Det är gjort för att åkas dit i bil, storhandla så mycket som får plats i en kundvagn (ellet helst flera) och allt annat är ovidkommande, åk nån annanstans. Att be om skjuts dit av en kompis känns ju inte heller bra, då blir man beroende av andra.

Speciellt när jag inte känner annars att jag behöver bil, annat än för att busköra med.

Så ringer jag i alla fall. Och så har kärringen till handläggare jag pratar med mage att vara hur trevlig, förstående och underbar som helst! Förbannade jäkla AF, inte ens arg på dem kan jag vara längre. (Om det inte framgick så blev jag rätt glad efter det samtalet. Jag hade ställt in mig på att det skulle vara helt annan nivå på förståelse för min situation etc.  Tänk vad ett glatt samtal kan göra… )

För att trösta mig åkte jag ut och körde lite radiostyrd bil, det var tre veckor sedan jag kände på banan. Grymt skoj, men problem med sändaren, jag tror det har med lipo-moddningen jag gjorde. Myggorna hälsar så gott dem med :|

Till exempel, Spotify hade i slutet av förra året problem med att personer började göra egna uppspelningsklienter. I en del fall kunde stänga ute dem, i andra fall bad dem personerna att ta bort dem. Detta för att kunna kontrollera klienten fullt ut och stoppa in störande reklam för att öka betalningsviljan till premiumkonto. Jag tycker dock att företag måste kunna inse när de inte kan vara både programleverantör och innehållsleverantör. Exempelvis MSN går det att använda andra program för att chatta via MSN än just MSN-programmet, och mig veterligen så har inte Microsoft gjort något åt det. De anser sig inte behöva det antar jag och det är ju skönt att jag själv får bestämma min upplevelse när jag chattar.

Med Spotify, Voddler, iPhone och Com Hems fall däremot tvingar Apple på användaren en viss sorts hårdvara och deras mjukvara. Jag tror inte att Spotify från början gjorde det valet, men senare förstod att de var tvugna att göra det, om inte annat för att användare inte ska kringgå reklamen. Men hade det tänkt från början så hade de nog stoppat in reklamen i datatrafiken istället. Liknande skäl ligger nog bakom Voodler, där lyssnar de mer på användarna i alla fall. Apple har bara nån slags kontrollbehov (som de alltid haft), men det som skrämmer mig där är deras iPad, som i princip är en vanlig laptop. Låser man in användarna till Apple OS och App Store – hur får jag då in t.ex. Open Office om de får för sig att inte godkänna  det för lansering på App Store? Jag blir ärligt talat lite rädd för den framtiden.

Com Hem däremot, som parar ihop sina kort med speciella boxar som man måste köpa från dem, gör det av ren girighet. Det är jag övertygad av de sätter ekonomiska siffror prioriterat över antal nöjda kunders. En tanke dök precis upp om det är den image de vill ha. Företag kan spendera väldigt mycket på att förbättra eller förändra sin image, men ärligt talat tror jag Com Hem struntar rätt mycket i det. Vill man inte ha dem som leverantör så kan man ju flytta…

Jag har en iPhone enbart därför att jag ville ha den hårdvaran. Naturligtvis har jag jailbreak:at den för att få undan de mest triviala funktionerna (vem använder Aktier?!). Innan ägde jag en HTC Magic ett par månader, dessvärre drogs den med barnsjukdomar och kapacitetsproblem. Synd, för det är ett underbart koncept och idé. Det finns ingen vassare telefon än iPhone idag (eller i alla fall när jag köpte den, sommaren 2009). Kunde jag ha ett valfritt operativ installerat på iPhonen, med bibehållna funktioner, så skulle jag det.  Tills dess får jag leva med att inte ha HD-kanaler, halvb0rkiga funktioner och utseende på iPhonen och undvika att lyssna på musik genom Spotify.

Medan jag navigerade i telefonmenyerna började jag få rysningar. Känslan sa till mig att det kommer sluta illa, det är ju Com Hem. Efter någon minut svarar en torr dam vars namn jag inte uppfattar. Jag säger att jag vill uppgradera mitt abonemang till 8 Favoriter HD, och jag får frågan om jag har HD-box. Jag säger till den torra damen att jag har en nyköpt TV med inbyggd digitalmottagare, då jag anser att jag har det hon menar med ‘HD-box’. Hon säger dock att man måste ha en lös låda för att se deras HD-kanaler, något jag logiskt inte får ihop. Jag undrar hur jag då kan se SVT HD, och inser att jag precis hamnat i sitsen jag inte ville vara i. Hon fortsätter säga att man måste ha deras HD-låda för att se deras kanaler, det är det deras tekniska support hävdar. Då jag börjar lukta den tekniska inkompetens hos den torra damen ber jag om att få bli kopplad till deras tekniska support, och blir det efter att hon osäkert fnittrande säger nått om att de säkert kan förklara bättre än henne.

Com Hems tekniska support säger ungefär samma sak, men med argumentet att de inte kan få ihop kompatibilitet på deras abonemangskorten med så kallade CA-moder, den adapter som krävs om man vill stoppa kortet in i TV:ns digitalmottagare istället. Okej, det är i alla fall ett argument jag faktiskt kan köpa.

Jag lägger på, och googlar lite lätt om ämnet. En av de första träffarna ger mig Wikipedia, som ungefär bekräftar min känsla:
-”TV apparater med inbyggd HD-TV mottagare fungerar inte med Com Hem eftersom bolaget har låst möjligheten för TV-mottagning med ”pairing” till sina egna boxar. Vilket gör att fjärrkontrollen till TV inte kan användas för programbyte och en extra apparat förutom TVn måste användas.”
samt
-”Man kan inte se annat än SVT HD i sin HD-TV med inbyggd HD-TV box (även om man har fler HD-kanaler i sit abonnemang) eftersom comhem kör med ”pairing” efter påstådda krav från de programbolag som Com Hem köper in sina kanaler ifrån så att man måste använda ComHems egna HD-Boxar, vilket orsakar fler apparater och fjärrkontroller i vardagsrummet.”

Jag har inga problem med att företag tjänar pengar, men jag har problem när företag använder snikna metoder för att göra det. Det vore A och O att ha nöjda kunder. De väljer en alltså lösning som innebär att kunder måste 1: köpa en extra mottagare 2: ha extra fjärrkontroll hemma 3: hantera den och dess problem/fel den kan komma med 4: betala elen+batterier för att driva en extra låda. Det sista kan jag visserligen bjuda på om det inte vore så uppenbart att Com Hem numera tänker på profit mer än någonting annat, framför allt bra lösningar för deras kunder. Men så klart, låser man in kunder så kan de göra vad de vill, eftersom kunder bara kan välja mellan att tacka ja eller nej utan att kunna gå till annan leverantör.

Com Hem, ni kan suga kuk. Hur många gånger måste vi kunder betala för samma sak, hur många avgifter måste vi tvingas på? Nästa gång jag ringer till er är för att säga upp skiten. Tills dess kan vi tacka att Pirate Bay finns kvar som ‘leverantör’.

Så jag funderade på hur jag skulle lösa det smidigast. Det blev att jag gjorde ett .doc-dokument, med ett infogat foto på min signatur (som jag photoshoppade för att få svartvit utan gråskalor för att få bort ‘fotografi-effekten’). Dokumentet mailades till en vän som sedermera faxade in dokumentet åt mig. Hyfsat smidigt i alla fall, istället för att fysiskt behöva gå till en affär, köpa kuvert+frimärke, göra dokumentet och hitta någon med skrivare.

Jag undrar vad de hade sagt om jag hade mailat in det där dokumentet till företaget. Det hade fått exakt samma sak, men på annat medium.

The invention of lying såg jag för några dagar sedan och det är rätt skoj liten sak. Situationen är att ingen vet hur man ljuger och alla är väldigt raka mot varandra (”Ursäkta jag var sen, jag låg och masturberade.” -”Ingen fara. Nu gjorde du mig kåt och kommer fantisera sexuellt om dig hela vår date.”) och säger någon något ifrågasätts det inte, just eftersom alla säger sanningen. Sedan kommer en snubbe på, mitt under sin värsta dag på länge, hur man säger nått som inte är. Banksystemet är nere, så han blir tillfrågad över hur mycket han har på kontot som han vill tömma för att betala hyran. Hysteriskt roligt, och rekommenderas varmt.

The timetraveler’s wife har precis avslutats, och det är en liten tragikomiskt drama om en man som kan resa i tiden. Eller kan och kan, han kontrollerar inte när det sker, eller var och när han kommer eller hur länge han blir kvar. Hans ‘handikapp’ gör livet lite speciellt, och att kombinera det med fru och barn gör inte saken lättare. Han fru, förresten, som han möter i inledningen i filmen säger så klart att hon träffat honom redan, första gången när hon var sex år gammal.  Trots att de i filmen tjatar med melodin ”Det är en ros utsprungen” i parti och minut är detta en av de vackraste filmer jag sett senaste året. Funkar dessutom utmärkt som date-film.

Senaste tiden har behandlats delvis med filmtittande. Det finns egentligen många filmer jag vill se och då jag nu har en schysst TV vore det synd att inte göra det, speciellt eftersom jag skjutit upp att se många filmer ganska länge.

Alltså, racet har börjat.

Först ut blev filmen ”2012”, och ärligt talat hade jag hellre haft ont på valfri kroppsdel än sett den. Klyschorna från andra katastroffilmer kom i en kaskadspya. Man skulle kunna tro att manusförfattarna inte visste hur man skrev manus och kollade på Tornado eller liknande junk. Jag vet inte hur många gånger folk nästan dör i 2012, men man hinner bli avtrubbad på första kvarten. Såvida man inte är CGI-fanatiker så är Big Brother mer roande än detta. Jag måste erkänna att jag såg klart på hela filmen, något som inte gjordes med tex Eternal Sunshine of the Spotless Mind , så 2012 hade väl en lockande grundstory iaf. Jag säger absolut inte att Spotless mind är kass eller ens spelar i samma liga, bara att jag inte fick nått intresse av den efter över en halvtimme tittandes. Hursomhelst, beträffande 2012 så borde den inte vara laglig.

Så här om dagen så blev det ”Marley & me” vars titel borde korrigeras till ”Marley & us”, då det förutom hunden mer handlade om ett par. Filmen i sig är en söt och rörande film om en hund, hans husse och matte och deras liv. Kanske inte biomaterial, men fungerar fint till en planerad lördagskväll.

En annan film som jag betat av är ”The informant” som har en av mina favoritskådisar, Matt Damon. Filmen bygger på en bok som bygger på en verklig händelse, där en person som arbetar som biotekniker på ett stort företag kring 1994 och börjar tipsa FBI om diverse illegala aktiviteter som sker på företaget. Jag gillar denna typ av filmer (‘Catch me if you can‘ med flera) och de har fångat tidseran bra i filmen. Inte årets film, men kan rekommendera den starkt.

Idag blev det, efter påminnelse, dags för ”9”. Det är en datoranimerad söt liten saga, från Tim Burton, om trasdockor som kämpar för att rädda världen. Den är lite kort, men annars mycket bra. Om man inte bojkottar filmbranschen och har liten TV skulle jag nog rekommendera att till och med se den på bio. Jag skulle nog lätt kunna rösta fram den som årets film. Se trailer här.

]]> http://maxh.nu/blogg/2009/12/30/adrian-ar-dod-och-sidan-ar-utsasad/feed/ 1 http://maxh.nu/blogg/2009/12/23/den-perfekta-klappen/ http://maxh.nu/blogg/2009/12/23/den-perfekta-klappen/#comments Tue, 22 Dec 2009 23:35:50 +0000 MaxH http://www.maxheadroom.nu/blogg/?p=1573 Idag har jag varit duktig. Städat och röjt lite i vardagsrummet utav det skräp och kläder som fanns där och passade på och dammsugit, i alla fall lite snabbt. Egentligen ville jag bara få undan saker som dröjt sig kvar, som oftast blir för mig. Och imorgon ska jag köpa de sista julklapparna… och de första.

Alltså, det här med julen… jag gillar inte julen. Jag gillar inte att det är kallt, att det är så pass mörk årstid och att snön ligger i vägen för att kunna ta sig fram. Det där har ju så klart med vädret att göra mer än just julen och jag är glad att snön är vit så det blir lite ljusare. Och att det är kallt är ju faktiskt lite mysigt ibland, annars kan man inte kura ihop sig under ett täcke i soffan… eller innanför en sjal medan snön faller ner. Fast jag i år lyckats hålla mig undan ganska bra måste jag ändå skriva av mig lite, trots att jag har skrivit om det förut. Jag har lyckats koppla bort det lite för bra eftersom jag råkar inte ha köpt någon klapp ännu. Hoppsan.

Just julen är ett fenomen jag inte gillar. Givetvis tycker jag tycker om att få presenter, träffa familj och äta mat. Men måste vi ha ett par dedikerade dagar med en tradition som säger att vi måste det? Och gör man inte det (eller något liknande) så får man konstiga ögon mot sig. Tänk om jag nu vill åka luftballong i en vecka istället, t.ex? Eller möblera om? Eller bara ligga som en valross i soffan och titta på andra säsongen av Breaking Bad?

En bekant påpekade julen är ett par dagar alla är lediga och därför passar det väldigt utmärkt att ses och umgås och äta mat just då, och det köper jag. Men jag ogillar att ”alla” förväntas göra som ”alla andra” gjort i ”alla andra år”.

Nåväl, det blir mer laid back i år, har jag fått en känsla av, och, tja, imorrn ska jag köpa de sista julklapparna som jag förväntas ge bort… och de första.

På tal om laid back och julklappar kom jag på en liten billig grej man kunde göra som present. Inte billig som i ekonomisk billig, utan en enkel utväg. Mina funderingar började med min numera döda farbror som av enkelhetens skäl hade ett tema varje år. Nått år var det almanackor till alla, ett annat år var det koppar till alla. Förra året gav jag en liknadne ‘rolig’ kopp till min bror, och jag började fundera vad fasiken man ska ge honom. Han är en kille som har allt han vill ha, eller har ekonomi för att köpa sig det.

Funderingarna fortsatte. Jag kan ju inte köpa en kopp igen. Almanacka känns lite billigt… och det vore bra med nått som faktiskt används och slits. Strumpor? Låter bra. Det blir det eller slips, men det har han fått en gång. Förresten, varför inte ge ett sånt därnt välgörenhets-diplom, ”jag har i ditt namn gett en by i afrika ett hundra poliosprutor” eller dylikt. Det backas så klart upp av en hög moral som ingen kan ifrågasätta. För mig personligen ska julklappen vara mot personen den ges och således något för att den personen kan använda klappen på något sätt. Därför känns ett sånt därnt välgörenhetsdiplom känns lite billigt… fast dess moral gör att ingen kan liksom ifrågasätta det.

Nu har jag bara en dag på mig, så vi får se vad det blir. I vilket fall blir det laid back, och jag kommer inte vara tomte i år.

Jag önskar er alla fridfulla helgdagar.