Daniel och de små tomtarna » Jobb

Att kunna bestämma sig

MaxH — Wed, 28 Jul 2010 18:54:27 +0000

Nu ska jag bli lite personlig här.

Jag anser mig alltid ha ganska svårt att bestämma för att göra saker. Många gånger går jag på känn för stunden eller så vad som verkar roligast. Jag har någon slags övertygelse att man ska ha roligt i livet – resten löser sig på nått sätt. Däremot har jag ofta haft svårt att bestämma mig för ibland mest triviala saker och sedan också att faktiskt ta itu med dem. Det är liksom bekvämare att inte ta ett beslut, och det har liksom medfört att man flyter på mest. I en del fall stör det mig mycket, i andra inte alls, men jag lever ett liv därefter. Jag tycker ibland att jag saknar handlingskraft för en del saker, och det har säkert med det att göra.

I vilket fall. Här om veckan så zappade jag omkring på teven och fastnade litegranna på en serie som jag tror hette Eureka. Jag har inte sett den förut och jag såg inte slutet, men denna del verkade handla om nått pollen som spreds över en liten stad i USA, som fick personer att agera lite rakt och ärligt. Det ledde till ganska intressanta saker så klart. Det jag fastnade för mest var stadens psykolog, som givetvis visste allt om alla; vilka som vänstrade med vem, vilka som hade vilka bekymmer etc etc. Påverkad av denna pollen gjorde hon en webbsändning från hennes webbkamera där hon i princip sa att hon tröttnat på alla och deras problem, alla tyckte att just deras problem var största bekymret i världen och så vidare. Hon kom också in på några personer som just hade en del vägval att göra i livet, varvid hon sa: ”Make a decision, and stick to it!”.

Av nån anledning så tog jag åt mig av just det. Kanske inte mest för dess direkta betydelse, även om just den också är egentligen vad jag också behövde höra, men även för att denna uppmaning (i dess situation) indirekt innebär att det är ett spritt problem, att kunna välja ”rätt” i livets vägval är inte många som kan göra. Man vet först efteråt vad som är rätt.

Jag är alltså inte ensam om den saken, jag behöver inte skämmas om jag väljer fel.. Jag skulle till och med vilja hävda att livet går ut på att göra fel (för att kunna gör rätt). Så nu vet ni hur ska göra nästa gång ni måste välja mellan nått.

Svenskt företagsamhet har massor att lära

MaxH — Sat, 24 Jul 2010 21:12:04 +0000

Jag har ju handlat en hel del tekniskt skrot på senare tid från eBay och andra Hongkong-baserade webbutiker, och man märker vilken skilland det är på hur de hanterar sina kunder gentemot vad man är van av i Sverige. I ett av de senare paketen fick jag med ett litet visitkort med en text på hur mycket de gillar att ha mig som kund och att om jag har några som helst frågor eller kritik så är jag välkommen att höra av mig. Som slogan har de dessutom ‘delad glädje är dubbel glädje’. Naturligtvis känner jag mig inte speciellt utvald eftersom jag förstår att alla deras kunder får likadana visitkort, men däremot känner jag mig mycket omhändertagen som kund för att de bemödar sig att stoppa i det där kortet med fyrfärgstryck i paketet de skickar till mig.

I ett annat av de senare paketen fick jag inget kort, men istället hade de klistrat igen bubbelplastpåsen med ett sött gulligt smiley-klistermärke. Jag drar mig till minnes också att jag för länge sedan i paketet fick förutom det beställda, också en ‘överraskningspresent’ i form av en sån där ögla man kan sätta på kameran, mobilen etc, samt en liten lapp där de är tacksamma för att ha mig som kund och lyckönskar mig och min familj. Allt för att man ska vara nöjd som kund och sätta fem stjärnor som omdöme på dem.

Naturligtvis handlar det om tramsigheter de ger mig rent materiellt, men de markerar på en gång att de är tacksamma att jag handlar hos just dem och önskar mig väldigt gärna tillbaka. De markerar sin underlägsenhet själva och tar inte en endaste kund som självklarhet. I svenska företag och butiker är det snarare tvärtom, där är känslan att jag ska vara tacksam att jag får ta ett abonnemang hos just dem, eller att jag får handla skor i just deras butik. Återigen, Svenskt företagsamhet har massor att lära från Kina och Hongkong!

Vad behöver man?

MaxH — Wed, 16 Jun 2010 23:16:18 +0000

Vad behöver man egentligen?

Jag har två (med varandra) gifta vänner som inte har bil eller körkort, och på det så har dem också två barn, en lekful femåring och en jollrande elvamånaders baby. Jag talade med mamman här om dagen och hon nämnde i ett helt annat sammanhang att folk har haft åsikter om att de inte har tillgång till fordon.

Men… Behöver man det egentligen? Det finns ju tåg, buss etc som går att ta till de flesta ställen man behöver åka till och så finns det cykel så klart. Och moppe om vi nu ska begränsa oss till saker som man kan fixa över en natt. Undantagen på listan av resmål är väl om man ska ta sig till ‘landet’ där just inga bussar går.

Något som stör mig är dessa stora köpcentra. Inte dem i sig, utan planeringen kring dem, bil/cykel-vägar samt dess parkeringar. På dessa märks det är gjort för att åka dit i bil, allting runt omkring är anpassat för det faktumet. Att jag sedan råkar bo jättenära ett sådant, inte kan ta körkort eller bara för viljes skull åker moppe eller cykel dit och antingen storhandlar eller köper en läsk, det är hel utanför planeringen av köpcentrumet. Det är gjort för att åkas dit i bil, storhandla så mycket som får plats i en kundvagn (ellet helst flera) och allt annat är ovidkommande, åk nån annanstans. Att be om skjuts dit av en kompis känns ju inte heller bra, då blir man beroende av andra.

Speciellt när jag inte känner annars att jag behöver bil, annat än för att busköra med.

Papper, underskrifter, frimärken, kuvert…

MaxH — Wed, 10 Feb 2010 23:15:46 +0000

Här om dagen sade jag upp min före detta linjeförenings webbutrymme, då det var jag som var sista webbansvariga och de nu istället har fixat en blogg. Företaget ville då ha ett papper med mitt namn, kontonamn, signatur etc. Då jag inte köpt frimärke eller kuvert senaste fem åren tyckte jag att de hade mage att krångla, speciellt då att beställa det gick på fem minuter utan någon som helst papper.

Så jag funderade på hur jag skulle lösa det smidigast. Det blev att jag gjorde ett .doc-dokument, med ett infogat foto på min signatur (som jag photoshoppade för att få svartvit utan gråskalor för att få bort ‘fotografi-effekten’). Dokumentet mailades till en vän som sedermera faxade in dokumentet åt mig. Hyfsat smidigt i alla fall, istället för att fysiskt behöva gå till en affär, köpa kuvert+frimärke, göra dokumentet och hitta någon med skrivare.

Jag undrar vad de hade sagt om jag hade mailat in det där dokumentet till företaget. Det hade fått exakt samma sak, men på annat medium.

Adrian är död och sidan är utsåsad

MaxH — Wed, 30 Dec 2009 01:27:58 +0000

Efter många års kämpande har jag nu gett upp. Min linuxburk Adrian är nu officiellt död och avstängd, i alla fall tills vidare. Bakgrunden är att jag helt enkelt kan för lite linux för att på ett enkelt sätt hålla den igång, vilket gör att för mig tar varje liten tjong tar tio gånger längre tid att åtgärda, fast Google, Rainbearer, Insy och några bufflar var riktigt goda vänner när det behövdes. Det verkar Adrians moderkort som varit i drift senaste två åren äta hårddiskar, vilket inte gör saken lättare. Adrian huserade en eggdrop (=chatt-robot/medhjälpare), hemsida, samba-filserver samt php-torrentklient varav det två sista aldrig fungerade riktigt bra, jag fick inte till det och det tog för mycket ork. Efter en del eftertanke bestämde jag mig. Nu huserar hemsidan på Binero.se i och med att jag är lagd åt WordPress-hållet, medan eggdroppen just nu inte finns alls mer än i backupade filer. Synd, det var den som alltid har fungerat bäst och tillsammans med hemsidan det som varit igång längst. En liten koll i dess loggar visar att eggdroppen Adrian varit igång i lite över sju år, sedan 2002 09 08, i olika former och hårdvara. Får se om jag får tag på ett shell nånstans och kan slänga upp den, jag saknar den lite redan.

Jag är inte död, än.

MaxH — Mon, 27 Jul 2009 18:54:23 +0000

Trots att jag kan vara bitter så det räcker ibland är jag inte död. Ni ser ju att jag i alla fall Twittrar ibland här till höger. Som en bekant sa, man behöver inte blogga lika mycket när man twittrar.

Skälet till min frånvaro på bloggen är helt enkelt att jag sedan vecka 28 fick jag efter snabba ryck ett jobb genom ett bemanninsföretag som elskåpsmontör. Elskåp som styr kranar, gruvspel och annat sånt, hur det ser ut kan du se ett exempel på till höger. I alla fall, jag hade glömt hur jäkla kostsamt det faktiskt är att ha ett 7-16-jobb. Gå upp kl5, koma sig in i duschen, koma sig igenom lite mail och irc-logg, stressa ihop en frukost/fika och lunch som man tar med sig, vakna kring 10-taget och upptäcka att man har en skruvmejsel i handen och en halvt kopplad kabel i andra. Tack och lov är dagarna korta efter att man vaknat helt och kopplat båda ändarna på kabeln. Kvällarna tillägnas med att sova ifatt då jag i och med en hjärnskada inte har kapacitet att lägga mig i tid. Speciellt inte på söndagkvällar. Jobbet är till och med vecka 33, efter det får vi se. Jag kommer nog bli klad hest när lönen kommer, speciellt eftersom jag också knegade två lördagar, fem timmar vardera.

Och så har det kommit hit släktingar från Spanien också. Kusinen Loren med sin fru och tre barn (en tjej på lydiga sex år, en pojke på bråkiga fyra år och en tjejbäbis på söta fyra månader). Loren lyckades dock med konsttycket att testa den svenska gravitationen från en motorcykel, med hjälp av ett dike, och konstaterade att gravitationen verkade här i Sverige med. Resultatet blev ”Collum chirurgicum fraktur utan större felställning med avulsion av tuberculum major.” Alltså, på babyspråk, en del av ‘kulan’ i axelleden gick sönder, samt att ‘kulan’ lossnade från från ‘pinnen’. Ni ser nog det på röntgen här till höger. Han åkte upp till akuten, men operationen kunde vänta tills han åker ner till Spanien igen, så nu går han sakta omkring med ett mycket stort blåmärke i armhålan och handen mycket stilla framför magen. Kul för frun att ta hand om tre barn OCH en skadad man nu.

Så nu vet ni. Jag lever, fast jag ätersoverjobbar i tre veckor till, och min kusin känner mycket väl av att han lever. Hah, han trodde väl han var stålmannen, men han fick äta gräs…