Fasiken vad skönt det var. Första gången jag känner en sådan frihetskänsla. Fast det inte var min bil.

Jag vet inte om ni inser hur stort det här är för mig. Som bilintresserad så är det stort. Som epilepsi-drabbad så är det gigantiskt. Hela mitt vuxna liv har jag tänkt ”sen, kanske, får se”, och förlitat mig på vänner och släkt på att bli skjutsad hit och dit.

Jag har också varit intresserad av motorcykel-kort, och för två år sedan såg jag två motorcyklister åka tillsammans. Då slog det mig att det går ju faktiskt att åka motorcykel tillsammans genom att ha lämp. Nu råkar det vara så att min far har två motorcyklar. Så frågan som kom var; ”Vad kostar ett lämp per år?”. Alltså, inte nödvändigtvis skaffa hojkort, utan bara köra tillsammans på lämp.

Men, det ena ledde till det andra, och, ärligt talat så var det inte så svårt som jag trodde. För mig i alla fall. Men det har kostat pengar.

Hojkortet kommer att komma snart det med. Nu har jag kunskapen för att klara teoriprovet redan.

Stort. Gigantiskt.

Jag är inte negativ inställd till Earth Hour, tvärtom! Många verkar tro att det räcker att släcka sina lågenergilampor en timma per år, så har man gjort sin kvot, och se på TV när Eiffeltornet är släckt med ett ”nawww”. Släck gärna och sitt i mörkret med ett romantiskt stearinljus och spela ett brädspel, men tänk på syftet och helst agera därefter. Eller låt bli.

(Nej, Earth Hour är inte trams i sig, utan konceptet det har råkat blivit. Men jag fick dig att läsa bloggposten… :D )

Idag har jag varit på andra körkortsteorin, om landsväg. Jag måste säga att det är intressantare än vad jag trodde det skulle vara. Det är mer diskussion än föreläsning och ibland blir det lite roligt när inte ens läraren kan förklara logiken bakom  vissa skyltkombinationer. Som till exempel denna: Om vi bortser från huvudleds-skyltarna: Den vänstra betyder att man får parkera mellan 09-18, men inte övrig tid. Medans den högra betyder att man får parkera två timmar mellan 09-18 vardagar & 09-14 på vardagar…och övrig tid är det fritt att parkera (!). Jag ser inte logiken i att det i det ena fallet är förbjudet utanför tidsangivelserna, medan i den andra är tillåtet.

Nu måste jag se till att komma igång med mitt egna teoripluggande, därför har jag köpt en lampa på IKEA. Förresten så var den första jag valde ut slut, fast det var 57 stycken i saldot i deras system. Det tog tre IKEAner ca en halvtimma att ta reda på det…

När jag var en liten pojke så var jag ganska trött på att de gjorde om i stan hela tiden, alla dessa vägarbeten och byggarbetsplatser. Jag trodde då också att det skulle bli klart en dag, att det skulle finnas en dag då staden skulle vara ‘klar’. En dag då det inte behövdes ändra på någon väg, gräva efter nån kabel under asfalten så man kunde slippa all dålig asfalt. När jag började inse att det inte var så frågade jag min pappa för att bekräfta det. Jag blev rätt besviken. Besviken och ledsen.

Jag började bli riktigt intresserad av politik i och med att polisen raidade PirateBay. Min tanke var att ”så där får man inte göra bara”. Det anser jag fortfarande. Här om dagen läste jag en rubrik som hette ”You will never kill piracy and piracy will never kill you”. Då insåg jag att precis i trafiken så kommer det vara likadant i piratfrågan i politiken/mediaföretag vs konsumenter/pirater. Jag börjar få samma känsla som i sammanhanget ovan, försöker intala mig att det inte är så… tills jag läser en rubrik hos HAX: Och nu: Fler internet-fientliga förslag i EU.

Suck… Besviken och trött.

Det betyder inte att jag slutar bry mig och agerar på mitt sätt mot idiotin att företag ska bestämma lagar, eller när de inte kan så ska de få slingra sig runt dem för att kunna agera efter eget tycke. Det är bara en observation, ett wakeup-call. Det måste alltid finnas en opposition mot idioti.

Ett av mina mål i livet är att ta körkort. Alltid har jag sagt ‘sen’ och ganska lätt skyllt på epilepsin. Senaste året har jag börjat bli irriterad på att inte ha den friheten själv. Så lite på skoj och utan krav så tog jag tag i det. Jag har gjort ett blodprov och ett EEG, justerat doseringen och gjort om dem,. För en halvtimma sedan ringde läkaren och meddelade resultatet från det, och gav positivt besked. I princip ingen epileptisk aktivitet i hjärnan och koncentrationen av läkemedlet ligger normalt i blodet.

Att ‘besegra epilepsin’ med tanke på körkort är en stor grej för mig. Gigantisk.

Fy fan vad skönt! Snart får ni akta er :D

Jag har hunnit vara på en tävling redan, i Bofors, och det gick hyfsat. Men som vanligt har jag för lite koll på inställningarna till bilen och hur man jobbar med dem. Ärligt talat så är jag fortfarande häpen över hur mycket parametrar det kan finnas på fyra hjul. Det är lite det som driver mig framåt också. För när det fungerar och man får in ett flyt i körningen så är det riktigt RIKTIGT roligt. Men det är de där andra 95% som måste finnas också…

Förresten var jag på jobbintervju idag. Det gick bra och jag förväntar mig positiv uppföljning på det.

Nu har jag meckat med bloggen ett tag ikväll så nya poster borde komma ut på twitter och facetube…book. Det ska vi fira med lite underbar Eddie Izzard-humor.

Ibland händer det att bilarna åker om mig lite för tätt för att det ska vara bekvämt. Någon meter är ju i alla fall att önska, men vissa verkar prompt vilja markera hur mycket jag ska veta hut, eller nått. Idag var det en XC70 eller liknande som åkte väldigt nära. Jag pratar om ett par decimeter alltså. Där är det inte bara obekvämt, utan rent av trafikfarligt. Oavsett hur bråttom han har till jobbet så känner jag att jag vill ha livet och backspegeln i behåll. Det vore synd om jag nästa gång råkar svaja till och av misstag ger honom en spark på bilen… men om han åker så nära så förtjänar han den. Förresten så har jag stålhättor.

På cykelbana är det också ett jäkla strul. Det är barnvagnar med förvirrade föräldrar, hundar med tillhörande jojo-koppel, barn som sparkar boll, vuxna människor som envisas att åka på vänster sida, försträckta pensionärer som kliver ut en en meter ut på gräsmattan eftersom jag låter. Men det kan jag faktiskt ta, till skillnad från bilisterna (förhoppningsvis) så har cykelbanefolket inte fått utbildning i trafik, och där kan jag ta det lite lugnt.

Kontentan blir att jag inte känner mig så värst välkommen någonstans med mitt fordon. Jag önskar att jag hade körkort och bil för att slippa den här känslan av malplacering. Just nu är det bara att inse att moped är det enda fordon jag kan & får köra, och det är synd att så många hyser sådant agg mot de mopeder & mopedister.

För det är mitt enda fordon.

Dags att gå till jobbet :)

På väg hem på cykelbana möter jag två små barn och tre vuxna, varav en med cykel som står mitt i en korsning och pratar. Speciellt hon med cykel blockerar vägen. Antagligen har barnfamiljen mött cyklisten och står och pratar.

Jag säger nått om att flytta på sig.
Hon: -Du får styra! *pekar på gräset*
Jag: -Du står mitt i korsningen.
Hon, flinandes: -Jag vet.
Jag: -Du menar på fullaste allvar att du har rätt att blockera vägen?
Hon, fortfarande flinandes: -Ja.
Jag: -Du är ju helt jävla puckad!
Hon, flinar ändå mer: -Jajjamensan, och stolt över det.
Jag: -Nästa gång kör jag över dig.
Hon: -Gör så. Lycka till!

Basebollträ, någon?

För ett år sedan så ville jag göra något åt min jobbsituation. Jag trivdes inte bra i mig själv, hur det såg ut för mig… Så jag valde att för första gången för länge sedan att vara lite, hm, rak och ärlig med Arbetsförmedlingen. Enkelt beskrivet var jag var i en situation där jag inte kunde eller ‘vågade’ söka jobb, så att säga. Jag hade väl ingen vana. Och jag ville vara självgående med det. Redan i första snacket med AF blev jag lite paff faktiskt, då jag då fick frågorna vad jag dels kunde jobba med och dels vad jag ville jobba med. I min senaste kontakt med AF (runt 2004) så var det samma sak. Att de numera separerat det var ett enorm positiv grej.

Jag fick personlig coachning där vi byggde upp min självkänsla lite. Genom att vi lärde känna varandra kunde hon efter ett tag pusha mig till att bit för bit göra mer ‘farliga’ saker och hitta knep runt andra saker. Som att ringa arbetsgivare och sånt. Av någon anledning har jag liksom aldrig fått vanan och självkänslan nog att kunna göra det. Samtidigt var det lite föreläsningar och sånt. Det fungerade mycket bra. Även om statistiken inte visade att jag fick ett jobb, gjorde jag personliga stora framsteg. jag byggde upp något för framtiden också.

Mot slutet så fick byråkratin övertaget över AF igen och strulade till det rejält. Alla såna här företag får ju uppdragen efter upphandlingar. Eftersom de hade övertrasserat antalet platser hos mitt coachföretag blev jag tvungen att flytta till ett annat, och börja om. Lära känna nya personer, göra samma grejer igen, presentationssnacket och allt sånt där.  Inte nog med det, de hade dessutom ett upplägg (som AF hade beställt) att köra grupprocesser, alltså att gruppen ska hjälpa sig själv med lite hjälp från två coacher, ungefär. Alla utom AF verkar veta att arbetslösa personer inte har den största engagemanget, och därför blir hela det konceptet likartat en blind som leder en döv. Bytet blev mycket hastigt och oplanerat. Jag hade flera företag och ansökningar i pipen, som nu fick läggas på is tills vidare.

Idiotiskt till tusen.

Efter jättemycket kämpande från mig, energi som jag mycket hellre hade velat lägga tillsammans med min första coach på de ansökningar och jobb jag hade i pipen, fick jag till stånd att köra på det gamla sättet med de nya coacherna, alltså personliga coachsamtal en gång i veckan. Med en hake; Jag hade en månad på mig att visa vad jag går för (=skaffa praktik eller jobb), annars hamnar jag i grupp igen. Jag kommer ihåg att jag blev glad av att äntligen fått igenom det hos AF, men efter lite eftertanke så blev jag lack. De hade abrupt tagit ett fungerande koncept ifrån mig på grund av ren byråkrati och gett mig ett skitkasst, för att sedan, på nåder, få tillbaka det.

Idiotiskt till tusen.

Ett av de grejer jag hade i pipen var en annons jag ännu inte ansökt på. Adecco sökte en montör till en tjänst, där det också förekom lite finlir. Dagen efter att jag fick igenom min vilja och var någorlunda lättad, ansökte jag tjänsten på deras sida, och sen direkt efteråt ringde till rekryteringsansvariga. Det visade sig vara på en gammal arbetsplats, och, ärligt talat, det var inte jobb jag ville ha. Dålig stämning, hög personalomsättning, dåligt betalt och inte så varierande arbetsuppgifter. Men med tanke på ovanstående så var jag så klart ändå intresserad. Jag fick en intervju bokad några dagar senare. Strax efteråt ringde jag också till Manpower på en annan annons efter att ha ansökt, och fick en till intervju bokad. Ni-ice!

Manpower-intervjun inte bra… så pass dåligt att jag nog inte vill jobba via dem i framtiden. Adecco-intervjun däremot gick bra. Så pass bra att en annan Adecco-snubbe som ringde från deras ABB-avdelning (de har en egen avdelning för ABB, då de är en jättestor kund i stan) som ville ha ut mig till ABB. Jag fick komma ut till intervju hos ABB, det gick skitbra, fick göra hälsokontroll och drogtest, och sen några dagar senare skrev jag papper hos Adecco, för ett halvår framåt! Och ville de ha mig kvar då så blir jag tills vidare-anställd hos Adecco.

Idiotiskt till tusen…. fast INTE!

Så, i onsdags blev jag anställd av Adecco och i torsdags började jag jobba (svaret på drogtestet hade inte kommit än, krävdes noggrannare tester? ;) ) genom Adecco på ABB LV Systems, där jag som ambulerande konsult monterar ställverk. Jag hade några orosmoment över det; Ett var att jag kan ha svårt att vakna på morgonen. De har dock generös flextid (Ordinarie tider är att börja mellan 0615-0845, lunch mellan 1115-1245, minst30 minuter, och sluta mellan 1500-1800) vilket gladde mig väldigt mycket. Hittills har jag kunnat vakna lätt på morgonen, det är skönt också. Det andra var lönen, som jag visste att de kör ett snitt av avdelningen man är på. Den är helt okej! Det sista som oroade mig pyttelite var stämningen/arbetskamraterna. Nu kanske jag är inne i smekmånad-delen av att lära känna folk, men även med det i bakhuvudet så är det bra människor där. Medelåldern ligger på 50 år har jag hört, men jag förstår varför folk stannar. Det är trevligt folk helt enkelt! En sista grej som jag inte oroade mig över eftersom jag visste var arbetet innebar var varierande arbetsuppgifter. Om jag jämför med mitt gamla jobb (som annonsen som jag sökte på var för) så är det som att jämföra med ett pussel på 200 bitar och ett pussel på 20000 bitar, som görs om och om igen. Lite åt det hållet.

Exakt just nu är jag med andra ord rätt nöjd med tillvaron. Jag kanske behövde den där motgången då AF strulade, vem vet. Tegelvägar är ju till för att skilja de som kan ta sig över från de andra. Men AF borde absolut vara mer individorienterade än byråkrati-dito. När allt kommer kring, vilka är de för, egentligen?

Ett långdraget strul med Arbetsförmedlingen (länk 1, 2, 3, 4) fick lite utveckling idag, som fick mig att bli på dåligt humör som fasiken. Att världen ska bråka så pass, jag ska inte behöva göra det här.

Senare på dagen åkte jag ut till Elgiganten för att lämna in mobiltelefonen på service, inte så att jag såg fram emot att vara utan smartphone i 2-3 veckor, bleh! Den söta och trevliga tjejen gjorde mig dock glad. Jag fick låna nån clamshell-nokia från artonhundratolv. Under tiden jag mumsade på donken (den söta och trevliga tjejen där gjorde mig också glad :) ) upptäckte jag att clamshellen inte anslöt mot operatören. Ut till Elgiganten och träffa söta trevliga tjej #1 igen. Fick testa två andra telefoner från från artonhundrafemtiotre men utan resultat.

Det slutade med att jag faktiskt fick låna en söt liten LG-android som är mindre än en bankdosa, typ. Yay för mobilt surfande!

Men det där mötena, de där leendena… just idag behövde jag dem lite extra mycket.

Natten när jag sov med registreringsmaskinen i höstas, hade jag 90 sekunders som längsta andningsuppehåll, 60% syresättning i blod som lägst, i snitt var det 85%, samt strax över 70 andningsuppehåll per timma, tror jag det var. Vanligtvis när man är vaken är syresättningen runt 99%. Tror ni att kroppen vilade när jag sov? Idag var jag till Lungmottagningen på Centrallasarettet och de kollade på statistik  utifrån loggarna på maskinen, vilket såg bra ut. Nått apne-index låg på 75 förut (som jag förstod det var det inte riktigt samma som andningsuppehåll per timma), och nu låg det på 25 ca. Bättre med inte bra, så de justerade minimitrycket lite på maskinen. Jag fick också en befuktare för att inte bli så torr om munnen, så nu måste jag koka vatten för att fylla på däri :)

Måste säga att jag uppskattar maskinen väldigt mycket och jag vill inte sova utan den nu… =)

Lite RC nu. Nu i vinter så kör jag tävlingar inom två cuper framför allt: Mellansvenska Elbilscupen (MSEC) samt Vinterbuggycupen (VBC). VBC körs dessutom i koordination med Short Course Cup, en testcup för Short course-bilar, så jag försöker vara med i dem med eftersom jag ändå är på plats. Nu har jag fått reda på att jag etta i MSEC:s debutant-liga (se sidan sju i denna PDF). Debutant-ligan är alltså de som har debutant-licens. Även B-licens och A-licens finns för dem som är bättre och tävlar nationellt/internationellt. Detta har jag egentligen bara åstadkommit genom att köra alla race. Det har varit lite slumpen att det har blivit så, men att jag fick reda på det gjorde att jag fick blodad tand och vill därför köra resten av racen med. Senare fick jag också reda på att jag ligger bra i totalen, alltså bland ALLA som kör buggy i MSEC, kolla sidan sex i samma PDF länkad ovan. Så nästa helg ska jag till Norrtälje för att försvara min ledning. Senare står Falun och Årsunda på tur förhoppningsvis.

Fasiken vad tävlingsinsikten kommer lätt alltså… =)